Panikattack o dödsångest
Det började igår på jobbet. Jag fick in en otrevlig kund o imed att jag
blev så arg på henne så började jag se väldigt konstigt, det var som att man kollat in
i solen för länge så det blir fläckar framför ögonen. Så det var jätte läskigt att
göra massa ärenden på datorn o se ungefär hälften utav allt, då blev jag rädd.
Sen kändes de som jag fick en pil skjuten i tinningen så smärtan la sig precis bakom ögat.
Så jag tog mig hem till mina föräldrar efter vi stängt butiken, på bussen dit så började jag känna mig svimfärdig
och kallsvettas. Visste att mina föräldrar inte skulle komma på några timmar men innanför dörren
så tror jag att jag allvarligt talat ska dö, börjar hyperventilera,
Ena armen domnar bort sedan ansiktet sakta
men säkert. Då ringer jag Alex som är 30 mil bort o han i sin tur mina föräldrar som ringer min bror som kommer hem till mig en stund senare, då är jag helt borta. Ligger o skakar på golvet, svettig o iskall.
Ansiktet är helt bortdomnat och hyperventilerar för fullt. Men efter han tar min hand o försöker lugnar mig så blir
allt bättre. Efter ett tag hittar jag andningsrytm och börjar försöka ta mig upp från golvet.
Det verkar som mitt i min migränattack så får jag en panikattack med, Så fruktansvärt hemskt.
Trodde verkligen att jag skulle dö. Antar att jag blev så rädd när migränen började bryta ut att de var det
som utlöste allt detta, det finns människor runt mig som drabbats utav tumörer och huvudvärk har varit en
utav symptomen då. Men jag blev omhändertagen utav mamma o pappa sen som skämde bort mig med att passa upp på mig hela kvällen och sen sov jag dör i natt. Skönt att veta att dom finns där för mig.
Och även fast Alex var 30 min bort så fanns han där hela tiden, Fina Älskling. Tack vare sig gick de bra till slut ♥
Har fortfarande lite huvudvärk och de känns som jag blivit överkörd utav en lastbil men jag lever iaf...
Snälla, Jossan. Kan inte du ta kontakt med en kurator eller liknande. Bara kanske för att få en riktning på dina tankar och känslor. Det känns som att du hela tiden balanserar på en knivsegg och vid eventuella felsteg så verkar fallet skada dig mer än nödvändigt. Jag kan ju absolut inte säga någonting om vad du tänker eller tycker men det KÄNNS som att du sätter för mycket tillit till er kärlek. Som att dina egna ben inte är tillräckligt för att bära dig. Vad händer den dagen då du faller och ingen kan finnas där alldeles just då?
Tänk på allt du åstadkommit och allt du lyckats med. Du ÄR stark! Om det så är hjälp du behöver för att tro på det, kan det då inte vara idé att skaffa den hjälpen? Som sagt... Jag kan ju inte veta men jag tänkte dela med mig av min känsla.
DU kan om någon! Jag är så sjukt imponerad av dig så du anar inte!
//Lars
